Idag har jag ringt psykiatriska kliniken. Något jag borde ha gjort redan för 20 år sedan. I morgon blir det en remissträff där det bestäms huruvida jag ska få träffa någon att prata med eller inte. Jag är rädd för att få hjälp men kanske ännu mer skräckslagen för att bli nekad. Jag har skjutit på detta telefonsamtal i över 10 år. Men aldrig har jag tänkt tanken på att bli utesluten samtalsterapi om jag väl sökt mig till den. Jag förstår nu att det inte är så lätt att få tid och plats i psykiatrins hjälpsfär. Det känns i magen att jag gör uppror mot mig själv. Jag är ju en stark tjej, det säger alla. Jag ska ju ha kraft att häva alla demoner. All oro som sprider sig. Paniken som ökar kraften i hjärtslagen. Det dunkar febrilt, som om det var på väg att hamna under vattenytan. Kanske gå samma öde tillmötes som min mor. Min älskade lilla mor.
Grunden till mitt hälsotillstånd är saknaden efter henne och det som i och med förlusten kommit ur-balans, vilka delar (alla delar) har präglat, och fortfarande präglar, mitt liv. Det är inget jag betvivlar. Jag önskar bara att jag fått bryta ihop i sorg och frustration. Önskar att någon vuxen tillåtit mig det. Men alltid har det stått någon och krampaktigt försökt få mig på fötter igen, “skärp till dig nu” “res dig, för min skull”. Jag älskar min pappa högt. Han är min familj. Det är nu på senare tid jag förstått att mycket av det som ligger till grund för min känsla av otillräcklighet är just kraven från släkt och vänner, men det är inget jag egentligen vill komma fram till. Det spränger så i bröstet vid blotta tanken. Alla dessa händelser och alla tomma uttryckslösa månader och år utan någon som helst mening. Jag orkar inte släpa mig fram längre. För första gången i mitt liv bor jag helt själv och -äntligen- kan jag få plats och utrymme att bryta ihop, totalt. De som inte velat få min andning att upphöra har kanske gjort mer skada än godhet, i ren desperation. Jag hade agerat precis detsamma. Men nu är jag ensam i gröten, i den smet som andra kletat in mig i. Jag tänker på döden. Varje dag. “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” är boktiteln till Ann Heiberleins bok som kom till under en av hennes allra svåraste sjukdomsperioder som bipolär. Hennes boktitel säger det jag behöver få sagt, men jag lyckas aldrig formulera sanningen. Inte heller lyckas jag vara uppriktig mot min egen person. Jag gråter vid sanningen och döljer därför mitt jag innanför en mur. En mur högre än min egen kroppslängd. Kanske den dubbla höjden. Inte ens i telefon med psykiatrikern kunde jag vara helt ärlig. Jag undanhöll inte bara sanningen, som en del säger, utan jag ljög rakt upp i ansiktet på honom. Sa att jag inte mådde så dåligt och att jag var rätt glad innerst inne egentligen. Men nu efteråt skulle jag velat formulera mig annorlunda. Mer riktigt och sanningsenligt. Jag tror det är precis tvärtom. Jag är glad utåt men väldigt ledsen och uppgiven egentligen. Jag tror han förstod min resa. Jag hoppas han förstod min resa.
Besked om samtalsterapi eller något sådant kanske kommer inom två dar, eller under nästa vecka. Jag dör lite smått under tiden. Men jag går inte upp i rök. Jag måste infinna mig. De måste tycka om mig. Jag måste fortsätta arbeta, fortsätta ställa upp, fortsätta att le. Jag gillar att le, uppriktigt. Ikväll tänder jag en cigarett och hänger ut från fönstret till lägenheten och imorgon fortsätter jag med ett leende. Jag känner mig tom och jag känner mig ihålig, men genomskinlig är jag inte.. ingen ser…
